Gustav II Adolf och Skåneland

Svenskarnas marschväg vid infallet i nordvästra Skåne 1612.

Av Helge Andersson

I. Ett snedvridet historiskt perspektiv.

Den 6 november. Lützenstämning. Regnrusk och drivande dimma. Höstkvällens ruvande mörker tätnar över skånska slätten. På den leriga och blöta vägen upp till den trappgavlade medeltidskyrkan i byn slingrar ett tåg av skolbarn, ungdomskretsmedlemmar och uniformsklädda scouter med brinnande facklor i händerna. Bil på bil med kyrkobesökare pressar sig förbi ungdomståget. Utanför kyrkan göres halt. Facklorna läggas ned till ett bål. Ungdomarna ta plats i kyrkan tillsammans med de övriga kyrkobesökarna. Menigheten är så gott som fulltalig. Kyrkan är smyckad med levande ljus, och i koret står den blågula duken med scouter som fanvakt. Det är stor högtid i bykyrkan. Gustav Adolfsvesper. Kyrkokören inleder med Stridsbön av C. V. A. Strandberg. Sedan Gustav II Adolfs speciella fältpsalm "Förfäras ej du lilla hop" sjungits, bestiger kyrkoherden predikstolen och håller högtidstalet över ämnet "Gustav II Adolf, hjältekonungen, trons försvarare, en Kristi stridsman". Kyrkoherden håller en längre utläggning om Gustav II Adolfs förträfflighet som statsman, fältherre och kristen. Det är få dygder, som Gustav II Adolf enligt kyrkoherden inte ägde. Han var gudfruktig, sann, tapper, försonlig, rättrådig, fördragsam, måttlig och mild och mycket annat. Efter en återblick på Gustav II Adolfs gärning samlar kyrkoherden sig till slutkläm och yttrar bl.a. "När vi i denna mörka novemberkväll samlas inför minnet av Gustav II Adolf, inför minnet av hjälten, som offrade sitt liv för sanningens och samvetsfrihetens heliga sak, så är det inte för att sola oss i glansen av de bragder, som han outplånligt inskrivit i våra hävder, utan fastmera för att hämta vederkvickelse och styrka för nuets gärning. Dessutom fylles vårt hjärta av tacksamhet för det omistliga arvet från fäderna. Ja, vi tacka för att vi, när tempelklockorna kalla oss, fritt kunna vandra upp till Herrens hus, och att vi där liksom fäderna alltfort våga bekänna vår tro på att det rätta är evigt, ej plånas där ut från jorden dess trampade lilja. Gustav II Adolf personifierar i sin livssyn, sin livsgärning just det, som för oss sena tiders barn är dyrbarare än livet, nämligen tros- och tankefriheten, och därför strålar hans minne mot oss som en klar stjärna i novembermörkret." Kyrkoherden uppmanar alla, men särskilt de unga, att ta Gustav II Adolf till föredöme och följa honom lika troget som fäderna gjorde och så bli trygga vandrare på den smala vägen, som leder till det sälla målet i Himlens land. Till sist säger kyrkoherden: "I tacksam ödmjukhet dröja vi inför minnet av hjälten, som icke blott var den oförliknelige i krigets blodiga lek utan också den gode landsfadern, som i sitt fältläger drömde ljusa drömmar om sitt folks framtid och uppgjorde väl genomtänkta planer för fredens gärning för det folk och det land, som ännu är vårt fria, stolta Sverige." Kyrkokören avrundar med "Hjältar, som bedjen, striden och blöden" av C. W. Böttiger. Härefter följer invigning av scouter och vargungar med tal och ytterligare hänvisning till Gustav II Adolfs hjältedater och höga moraliska föredöme. Högtidligheten avslutas med psalmen "Vår Gud är oss en väldig borg" till orgelns fulla styrka. Gustav Adolfsvespern är slut. Folket trevar sig hem i novembermörkret. Livet i byn återgår i normala gängor.
Känns situationsbilden igen? År efter år upprepas samma schablonmässiga högtidsgudstjänster den 6 november i våra kyrkor. Även i skolorna erinras barnen om Gustav II Adolfs krigiska bragder och höga moral. De matas med likriktat lärostoff, som visar upp hur förträfflig Gustav II Adolf var i alla stycken. Gustav II Adolf har med åren genomgått något av en apoteos, och helgonglorian svävar över hans huvud. Hans död vid Lützen har blivit en martyrdöd. Gustav II Adolf har blivit kyrkans speciella skötebarn och ett slags protestantiskt surrogat för katolikernas många helgon. Helt visst hade Gustav II Adolf många goda egenskaper och förtjänar med rätta en framträdande plats bland Sveriges konungar, men om vi objektivt och kritiskt granskar historien, reduceras hans proportioner betydligt, och helgonglorian bleknar. Alltför många omdömen om Gustav II Adolf äro endast klichéer och sakna täckning i en historisk verklighet. Gustav II Adolf har i historieundervisningen i skolorna blivit föremål för ett ensidigt förhärligande och lovprisande, vilket är snedvridet, då ju historieundervisningens uppgift är att ge en sann bild av historiens förlopp och dess gestalter. Sanningen om Gustav II Adolf torde vara den, att han inte uteslutande var en tros- och samvetsfrihetens ädle förkämpe, då han stred på slagfälten. Hans krig äro inte enbart att betrakta som vällovliga och saliggörande religionskrig. Gustav II Adolf förde krig också av rent militärpolitiska skäl. Han ville säkerställa Sveriges hegemoni i östersjöområdet och göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Det gällde kampen om "dominium maris Baltici" (herraväldet över Östersjön). I sitt manifest 1630, där Gustav II Adolf kungjorde de orsaker, som förmått honom att ingripa i 30-åriga kriget, proklamerade han också, att den rättmätiga skyddsmakten över Östersjön sedan urminnes tider tillhört konungarna av Sverige. Enligt ett yttrande, som tillskrives Axel Oxenstierna, åsyftade Gustav II Adolf att genom erövring av Danmark ända till Stora bält samt Norge skapa ett stort skandinaviskt rike, som skulle behärska hela Östersjökusten." Hans Maj:ts tanke var att en gång antaga titeln kejsare över Skandinavien, däri inbegripande Sverige, Norge, Danmark intill Bältet, det större, och östersjöländerna." Måhända har Gustav II Adolf också närt drömmen att en gång nå den tyska kejsarkronan. Gustav II Adolf kunde i likhet med samtidens fältherrar visa stor grymhet under fälttågen och for ibland skövlande och brännande fram bland den värnlösa civilbefolkningen, vilket bl.a. var fallet i Kalmarkriget såsom framgår i nästa avdelning. I sina hotelser om straff visade Gustav II Adolf föga humanitet. Sålunda hotade han med att orättrådiga domare skulle få huden spikad vid galgen och att svekfulla fogdar skulle få repet till halsband. Gustav II Adolf lär ha tillåtit dueller på det villkoret, att endast ena parten överlevde och efteråt lät sig nedskjutas. Mot dem som föll i onåd var han oförsonlig. Sålunda förvisade han den lärde historikern Johannes Messenius till Kajaneborg i norra Finland, och alla nådeansökningar lämnade honom oberörd. Gustav II Adolf hade ett hetsigt lynne och gav en gång kammarherren Erik Rålamb ett slag över huvudet med flata värjan. Med trosfriheten i Sverige under Gustav II Adolfs tid var det si och så. På Gustav II Adolfs yrkande stadgades i Örebro 1617 landsflykt och arvlöshet för den, som besökte katolsk läroanstalt och dödsstraff för "papist" som kvarbodde i riket. Efter grym tortyr avrättades i Stockholm 1624 kanslisekreterare Behr, borgmästaren i Södertälje Anthelius och rektorn i Enköping Campanius, vilka i sin ungdom fått undervisning vid jesuitläroverk och sedermera vidhållit sin katolska tro. Gustav II Adolf kallade påven en "djävulens son" och den påvlige legaten Malaspina en "fanens blåsbälg". Mot jesuitpatern Laurentius Nicolai utfor han häftigt "du helvetes gubbe!". För tros- och tankefrihet i vår tids mening var Gustav II Adolf ingalunda någon förkämpe. Inte heller i moraliskt hänseende höjde sig Gustav II Adolf över samtiden. Enligt tidens sed höll han sig med kungliga frillor. Man behöver bara erinra om hans förbindelse med den vackra holländskan Margareta Slots i fältlägret vid Pskov under hans krig mot ryssarna i Estland 1615. Margareta Slots födde honom en son, som erhöll namnet Gustav Gustavsson av Vasaborg. Gustav II Adolfs krigsartiklar prisas högt i läroböckerna. Ordning, god anda och sedlig tukt upprätthölls med stränghet. I krigsartiklarna stadgas: "Inga dåliga kvinnor skola tålas i lägret. Men vill någon hava sin hustru med sig, det stånde honom fritt." Det som gällde för soldaterna gällde inte för stiftaren av krigsartiklarna. Gustav II Adolf tillät sig i upphöjt majestät kvinnor i det kungliga tältet. Om allt detta tiga emellertid de gängse läroböckerna i svensk historia för skolbruk.
Särskilt meningslöst är glorifierandet av Gustav II Adolfs krigiska bragder varje 6 november i kyrkor och skolor i Skåneland, d.v.s. de gamla danska provinserna Skåne, Halland och Blekinge¹. Hyllandet av Gustav II Adolfs minne i Skåneland förmedlar ofta felaktiga sakuppgifter och ger ett snedvridet historiskt perspektiv. För människor med historisk beläsenhet och objektivt sinne är det skrämmande att höra präster och lärare uppmana Skånelands ungdomar att troget följa Gustav II Adolf liksom deras fäder gjorde. Vid högtidstalen framhålles Gustav II Adolfs omsorg om vårt land och folk. Det erinras om hur tappert förfäderna stredo för Gustav II Adolf och hans sak, och hur troget de följde honom ända in i döden, en trofasthet, som vi sena tiders barn böra eftersträva. Detta strider emellertid mot den historiska verkligheten. Under Gustav II Adolfs regeringstid 1611-1632 utgjorde Skåneland en del av Danmark, och förfäderna till invånarna i Skåneland stredo inte alls på Gustav II Adolfs sida. De voro danskar, och Gustav II Adolf var för dem den arge fienden, som skövlade och brände deras land. Skånelands konung vid denna tid var Christian IV, och under honom deltogo Skånelands invånare från 1625 i det 30-åriga kriget. I det följande ges en rekapitulation över Gustav H Adolfs relationer till Skåneland, som kanske något förmår dämpa firandet av hjältekonungens minne i dessa provinser.
Det snedvridna historiska perspektivet framskymtar då och då i hembygdslitteratur och reportage i dagspressen. En hembygdsbok säger sålunda om predikstolen i Hovs kyrka i Bjäre härad, att den blev till under den store Gustav II Adolfs dagar. Predikstolen i Hov härstammar emellertid från Christian IV:s tid. I en krönika om Höör skrev en dagstidning om den 1632 gjutna kyrkklockan: "Alltså var en av dess första själaringningar, när den ringde över Gustav II Adolf." Kyrkklockan i det då danska Höör ringde med all sannolikhet inte själaringning över den svenske konungen. Så sent som i juni 1958 förekom i tvenne skånska dagstidningar ett reportage om Vittsjö med underrubriken: "Dansk invasion även för 300 år sedan." Skribenten säger, att en tredjedel av turisterna i Vittsjö kommer från Danmark och fortsätter: "Danskarna har för övrigt härjat väldeliga i Vittsjö tidigare - för drygt 300 år sedan ställde de till med en våldsam kalabalik i trakten av Skansen och slog där en svensk krigstropp under hjältekonungens Gustav 11 Adolf ledning på flykten." Danskarna ha aldrig härjat i Vittsjö som skribenten påstår och långt mindre ställt till med någon kalabalik där. Det var svenskarna som på sitt krigståg foro härjande fram, och danskarna hade att försvara sitt land mot de svenska inkräktarna. Skribentens tal om dansk invasion för 300 år sedan ter sig groteskt. Skåne var 1612 danskt land, och danskarna invaderade självfallet icke sitt eget land som var och en förstår. Att någon gjort invasion i sitt eget land har veterligen aldrig inträffat i krigshistorien. Hur skulle det f.ö. gå till? Samtliga här anförda exempel bottna i grov okunnighet om de historiska sammanhangen.

II. Den historiska verkligheten.

Som en röd tråd löper rivaliteten mellan Sverige och Danmark i gångna tiders historia. På våren 1611 utbröt krig mellan Sverige och Danmark. Kriget, som i historien går under namnet Kalmarkriget, eftersom striden länge stod om Kalmar, en av Götalands nyckelorter, fick karaktären av en blodig gränsfejd och fördes å ömse sidor med grym hänsynslöshet. Den danske konungen Christian IV ryckte med en här mot Kalmar, som efter hård strid intogs av danskarna den 27 maj. Svenskarna under Karl IX försökte återtaga Kalmar men blevo slagna av danskarna och drogo sig tillbaka till det två mil därifrån belägna Ryssby, där de intogo en fast ställning. Medan den svenska huvudstyrkan låg förskansad i Ryssby utanför Kalmar gjorde kronprins Gustav Adolf med en mindre avdelning ett strövtåg till Blekinge, där han brände och plundrade Kristianopel. Detta var den blott sextonårige Gustav Adolfs första krigståg på egen hand, och den unge kronprinsen var mycket upphetsad efter motgångarna vid Kalmar. Enligt en gammal berättelse² kom Gustav Adolf till Kristianopel vid midsommartid i spetsen för två ryttarfanor och satte sig genom sveklig förklädnad i besittning av staden. Berättelsen säger härom:"Anno 1611 imellem Tirsdagen og Onsdagen den 25 og 26 Junii om Natten imellem 1 og 2 kom Hert. Gustav Adolph med 2 Faner Ryttere for Christianopel Port, og eftersom han havde gjort sig Danske Faner, gav han tilkiende, at samme Ryttere han førte med sig, var Kongl. Maj:ts af Danmark eget Folk, hvilket ogsaa Vagten som stod paa Volden, ved Porten letteligen troede, efterdi Kongen havde lovet, der han rykkede fra Christianopel henimod Calmar med sin Krigshaer, at han snart vilde sende dennem 100 eller 200 Mand, som skulde ligge i Byen at afverge Fiendernes Indfald, derfore lode de 4 komme ind for Porten af fornaevnte Svenske Ryttere, som strax hengte en Petard³ paa Porten, hvormed de sprengte og aabnede Porten, saa at Byen blev aaben for disse 2 Faner Ryttere." Det danska manskapet i Kristianopel stred tappert, och den danske befälhavaren, kapten Jens Biörnsen oskadliggjorde själv fem svenska ryttare, men blev strax härefter skjuten. Om svenskarnas framfart i Kristianopel berättas att de "plundrede, røvede, og foer omkring i Byen, og sloge alle Mandspersoner ihiel, saa mange de kunde overkomme. Da var det ynkeligen at see, hvorledes somme bleve ihielslagne paa Sengene, somme der de vare nyeligen opstaade og havde endda intet Klaeder paa, mange sprang over Muren nøgne og undkomme, somme Qvinder kastede først deres Børn ned af Volden, hvoraf mange Børn døde, saa sprunge Qvinderne selv efter og en Part sloge Arme og Laar sønder, somme gave sig ud ad Vandporten paa Baade, saa at deriblandt vare 3 Baade forlaessede med Mand, Qvinder og Born, som synkede til Bunden." Det berättas, att kyrkoherde Mogens Jørgensen i Kristianopel uppsökte Gustav Adolf och bönföll honom om skydd för sig och de sina. Gustav Adolf skall då ha gripit den halvnakne prästens hand och hållit honom fast en hel kvart under det han gjort sig
lustig över att den danske konungen, som var en ung och oförfaren krigare, trodde sig kunna föra krig mot en så gammal beprövad fältherre som hans fader Karl IX. I berättelsen heter det härom: "Der Hertugen holdt paa Torvet, kom praesten Herr Mogens Jorgensen halv nøgen til hannem, hvilcken han tog i Haanden og ikke slap hannem henved et Qvarter af en Time, og spurgde hannem imidlertid om allehaande Leilighed, og sagde han til samme Herr Mogens Jørgensen, at det var latterligt, att Jytte-Kongen, som var en ung uforfaren Krigsmand vilde føre Strid imod hans Herr Fader H. Karl, som var en gammel veløvet Krigs-Herre."4 Denna händelse relateras också i S. Cavallins Lunds Stifts Herdaminne5, som även återger en berättelse om hur Gustav Adolf avvisade ett rykte, som påstods vara utspritt på danska sidan, att svenskarna hade så ont om krigsfolk, att de
måste taga kvinnor till ryttare. Med ett grovkornigt skämt lät Gustav Adolf prästen i Kristianopel förstå sin mening om dylikt illasinnat tal. Gustav Adolf lär ha pekat på en av sina ryttare och sagt till Mogens Jørgensen: "Juten siger om os, at wi hawe ikke mange ryttere och soldater, at wi bruger derfør qvinder till ryttere: gack derføre hen och stik haanden i Brogen6 paa dennem, saa kanst du forfare om det er Karle eller qvinder." Mogens Jørgensen och hans familj skonades av Gustav Adolf, men kyrkan liksom staden i övrigt plundrades och brändes, och då svenskarna begåvo sig i väg var Kristianopel en rykande askhög. Mogens Jørgensen lär ha begivit sig till Köpenhamn och aldrig återvänt till Kristianopel.
Den 30 oktober 1611 avled Karl IX på Nyköpings slott. Gustav Adolf hade ännu ej fyllt 17 år. Enligt Norrköpings arvförening skulle Gustav Adolf efter 18 år få tillträda halva regeringen och först vid 24 års ålder övertaga all konungslig makt. Gustav Adolfs moder, änkedrottningen Kristina, och hertig Johan av Östergötland, Johan III:s son och gift med Gustav Adolfs syster Maria Elisabet, vilka utgjorde förmyndarregeringen, sammankallade nu ständerna i Nyköping den 10 december, sedan Gustav Adolf dagen förut fyllt 17 år, och lyckades utverka, att Gustav Adolf myndigförklarades och redan nu fick övertaga hela regeringen.
Den 17-årige konungen övertog ledningen av Kalmarkriget. Kort efter nyåret 1612 bröt Breide Rantzau med en dansk här in i Småland. Gustav II Adolf låg med den svenska huvudstyrkan i Ryssby skans utanför Kalmar. Han hade avsett att lämna Ryssby skans den 26 januari men var ännu kvar den 28 januari. Gustav II Adolf bröt först den 29 januari upp med 3000 man jämte fältartilleri och tågade över Älghult, Lenhovda och Växjö mot skånska gränsen och ämnade infalla i fiendens eget land och förhärja det. Han åtföljdes av överste Nils Stiernsköld. Den 4 februari stod Gustav II Adolf med sin här vid Skålhult i Stenbrohults socken. I ett brev daterat den 4 februari till hertig Johan av Östergötland skrev Gustav II Adolf, att han ämnade bryta upp omedelbart och följande dag äta middag i Danmark, Gustav II Adolf bröt den 5 februari med svenska hären in i Skåne och passerade gränsen vid Loshult. Motståndet mot svenskarna var nästan obefintliga, då den danska truppsamlingen endast hade börjat. Det svenska infallet i Skåne företogs som en vedergällning för danskarnas infall i Småland och Västergötland och fick karaktären av ett härjningståg. Överallt markerades svenskarnas väg av brända gårdar och stympade lik. Från Loshult gick svenskarnas väg över Osby längs Helge å till staden Vä. Den 6 februari avbrände svenskarna nio kyrksocknar i Ö. Göinge härad, nämligen Broby, Emislöv, Hjärsås, Knislinge, Kviinge, Gryt, Färlöv, Fjälkestad och Araslöv samt Vanås slott. Den 7 februari härjade svenskarna i Villands härad och avbrände N. Åsums socken och Lillö slott. Den 8 februari avbrändes Skepparslövs och Önnestads socknar samt en del av Ugerups herresäte. Samma dag skövlades och brändes staden Vä. Kyrkklockorna och nattvardssilvret i Vä bortrövades av Gustav II Adolf. Vid Vä ändrade svenskarna marschriktning, då stora danska styrkor samlats i Åhus, och tåget ställdes mot Hovdala, vars fasta borg motstod svenskarnas anfall.
Om det svenska anfallet mot Hovdala berättar Sigvard Grubbe i sin dagbok för den 9 och 10 februari 1612 följande7: "Kom Fjenden till Hofdale og stak Ild paa alle mine omliggande Bøndergaarde, ialt 27; to Gange gjorde de Angreb paa min Gaard Hofdale." Traditionen berättar, att försvararna på Hovdala voro underlägsna till antalet och därför läto ställa ut uppstoppade figurer, som skulle föreställa knektar och ge sken av att det låg en stark besättning på Hovdala. Svenskarna läto kulorna hagla över posterna i tornets väktargång, men ingen enda av dem föll. Ett rykte uppstod då bland svenskarna, att djävulen själv försvarade Hovdala, och den anfallande styrkan avlägsnade sig i mycket spridd ordning. I sin dagbok för den 2 oktober 1618 berättar Sigvard Grubbe, att han på en resa till Stockholm i Jönköping sammanträffat med en svensk kapten vid namn Peder Börjesson, som deltagit i anfallet mot staden Vä: "Dagen efter havde han vaeret ved en Adelsmands Gaard, som han ogsaa vilde stikke Ild paa. Men da tre Kanoner blev affyrede fra et hvidt Taarn, og han saa en Mand staaende der med draget Svaerd og hørte Lyden of en Tromme, saa troede han, at Gaarden havde en stor Besaetning af Soldater, hvorfor han sagte: "Bradede Dieffle maa grippe den Gaard an", og han fortalte, att han havde forladt Gaarden og derimod med Ild og Svaerd havde ødelagt alle de omliggande Bøndergaarde. Jeg maerkede strax, at den Gaard han talte om, var mit Hofdale." Till minne av det svenska angreppet mot Hovdala 1612 lät Sigvard Grubbe 1633 uppsätta en stentavla över tornets västra port med den latinska inskriften:
Hic quam stare vides turris perterruit hostes
vastaret nostros eum male suecus agros,
forte metus fugere et hostes dare terga coegit
numinis in turri vis quoque forsan erat
Memoriae
Conservatae hujus curiae
Beneficio
hujus turris
eum Suecus omnia circum flamma et ferro hostiliter vastaret,
civitate Weja incensa XII Jan. MDCXII et hane curiam
bis aggredi tentaret, salvam tamen et intentam reliquit.
Sigvardus Grubbius H.F.F.P.C.C. MDCXXXIII.
(Det torn som du här ser stå förskräckte fienderna, då svensken skövlade våra fält, kanske tvingade fruktan fienderna att fly och vända ryggen, möjligen var det också försynens makt i tornet. Till minne av att denna gård skyddades genom detta torn. Då svensken med eld och svärd fientligt härjade hela den kringliggande bygden försökte han även, sedan staden Vä den 12 januari 1612 bränts, att tvenne gånger anfalla denna gård, men lämnade den oskadd och ointagen. Sigvard Grubbe har uppsatt detta 1633.) Inskriftens datum är felaktigt. Vä brändes den 8 februari.
Den 9 februari avbrändes Vinslövs, Sörby, Gumlösa, Ignaberga, Stoby och Brönnestads socknar samt Hässleholms gård. Den 10 februari avbrändes Finja, Vankiva, Röke, Hörja och N. Åkarps socknar. Gustav II Adolf, som nu förföljdes av en dansk styrka under befäl av Anders Bille, tog vägen mot norr och kom den 11 februari till Vittsjö, där han gick i kvarter med hären. Svenskarna vräkte ut bänkarna ur kyrkan och brände dem vid vaktbålen. Kyrkan blev stall för de svenska ryttarnas hästar. En dansk krönikör skriver härom: "Og havde de Svenske staldet deres Heste inde i Kirken, og havde brudt Stolene ud, og brendt dem."8 Vid Vittsjö överraskades svenskarna av danskarna, som grupperat sina styrkor så, att anfallet sattes in från väster, varifrån svenskarna inte väntat något anfall, då de trodde sig ha den förföljande fienden i söder. Under striden råkade Gustav II Adolf komma ner sig i en vak på Pickelsjöns is norr om kyrkan och var nära att sätta livet till, men räddades i sista stund av en ryttare?. Enligt danska uppgifter uppgick svenskarnas förlust till omkring 1400 man. I några anteckningar¹° om kriget mellan Sverige och Danmark 1611 och 1612 heter det om striden vid Vittsjö: "Den 12 Februarii om natthen haffuer di Danske och Tyske Rytther offuerkommit di Swenske i Widsöe by oc der omkringt drebt ungefehr 1400: foruden een heel hoob, der bleff drunckned i Widsöe aae, dog mestedeelen aff fodfolked indblöss i Widsöe aa oc 13 Rytther. Menne mange at Hertig Gustavus war deriblandt, thi hans hest bleff der optagin oc hans liffdreng bleff fangen oc togo di fra di Swensko 10 fahner oc 4 Cartouer oc den Swenske Rithmestere med mange flere blef fangen oc den 15 Februarii nederfördt til Köbenhaffn, men 7 fahne af di Danske oc Tyske Rytthere röckte aff effter fienderna. Gud strid mod dem!" I en annan källa¹¹ heter det bl.a. "Tirsdagen ad Aften ved 2 Slet den 11 Febr. paa en Søe, heder Widtsøe, er Svensken afslaget 900 Mand, som bleve paa Valplatsen talte, foruden mange som rede udi Aaen ellers forkrøbe dennem i Huse og Buske og siden bleve slagne." Från Vittsjö retirerade svenskarna till Markaryd. Svenskarnas härjningståg i Skåne var slut. Inalles hade 24 kyrksocknar i Skåne ödelagts av svenskarna. I ett brev till hertig Johan av Östergötland, daterat Björkeröd den 13 februari 1612¹² berättar Gustav II Adolf om sitt krigståg till Skåne. Brevet lyder: "Wij låthe E:K:tt wette, att Wij och hafue waritt inne uthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrckiosockner sampt och Whe stadh (Vä) är uthi aska, och hafue Wij dher till inthet mootstånd haft, anten af ryttere eller footfolck, uthan grasseratt, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter wår eigen willie, dock hadhe Wij wäll haft i sinnet på samma sätt att besöka Åhåstadh (Åhus) men för dhe kundskapers skuld som Wij hade, att både der så wäll som på andre orter låge ryttere, wille Wij ingen folckspillning göre, der till medh fehlede oss luunter till soldaterna och fördenskuld låthe ther medh blifue, och allenest begåfuo dhen wäghen ått Markeridh (Markaryd), till att ödhe, brenne och förderfua huar Wij framdrogo, så althenstund oss gick allt lyckosampt på den ganske reese, och oss af fienden inthet mootstånd skedde." Gustav II Adolf underlåter i sitt brev till hertig Johan att omtala överfallet i Vittsjö och den livsfara han där svävade i. Även Halland härjades av svenska styrkor. Konung Christian IV hade själv med c:a 2500 man i början av januari 1612 brutit upp från Varberg för att sätta sig i besittning av Gullbergs fäste vid Göta älv. Försöket att intaga Gullbergs fäste (numera skansen Göta Lejon i Göteborg) misslyckades emellertid, och Christian IV vände sig mot Nya Lödöse, som gav sig utan motstånd. Den 1 februari stod Christian IV med danska hären vid Gamla Lödöse, varifrån han ryckte in i Västergötland i nordostlig riktning mot Skara. Med Gustav II Adolfs gillande företogo hertig Johan och riksmarsken Jesper Mattsson Kruus en diversionsmanöver mot Halland för att söka förmå danskarna att lämna svenskt område. Den 2 februari bröto hertig Johan och Jesper Kruus upp från Bogesund med en svensk här bestående av 15 fänikor fotfolk och 9 ryttarfanor och nådde den 4 februari Visians dalgång vid Kinna. Här erhöll hertig Johan underrättelse att det danska infallet i Västergötland fått karaktären av ett härjningståg. Hertig Johan avbröt operationerna mot Halland och lämnade Kinna den 5 februari för att undsätta den rika bygden kring Skara. Från Kinna gick svenskarnas väg över Fristad och Hudene, och den 10 februari stod hertig Johan i Vånga, 2 mil söder om Skara. Christian IV med danska hären hade då redan lämnat Skara och satt sig i säkerhet på Bohus fästning. Hertig Johan återupptog nu det avbrutna krigståget mot Halland, varigenom den danska ödeläggelsen i Västergötland skulle bliva hämnad. Liksom första gången valde han Viskans dalgång som anfallsriktning, och den 19 februari stodo han och Jesper Kruus med svenska hären vid Surteby. Härifrån ryckte svenskarna in i Halland och ödelade bygden i dalgången fram till Varberg. Det danska rytteriet drevs undan, och svenskarna avbrände i Viskans dalgång sammanlagt 18 kyrksocknar. Den 20 februari stormades och brändes Varberg av svenskarna. En präst på Varbergs slott berättar i ett brev¹³ till sogneprästen Oluf Kock vid S:t Nicolai Kirke i Köpenhamn bl.a.: "Men for det tredie er det ynkeligt, at Warbierg Bye er opbraendt om Natten, der Folk vilde helst hvile, desligeste Kirken, medens Kongen var ved Skara udi Sverrig. To Hundrede Mand av vore skal vaere slagne, indebraendte og fange bortførde at slaebes ihiel udi Kobberbiergene." Redan följande dag den 21 februari drogo svenskarna sig tillbaka österut till Mäshult vid Kölleryds hed, där de upphunnos av Christian IV, som med en dansk här ilat till Varbergs undsättning. Kölleryds hed utbreder sig sydväst om sjön Måsen och begränsas av branta bergspartier. Svenskarna hade intagit en skyddad och fördelaktig ställning i ett trångt pass. De anfallande danskarna möttes av kraftig musköteld, som bragte leden i oordning. Det svenska rytteriet slog tillbaka danskarna, som flydde mot Varberg. Christian IV fick under flykten hästen skjuten under sig och var nära att bli tillfångatagen, men han räddades i sista stund av ädlingen Christian Barnekow, som nedhöggs av svenskarna. Denna episod var en parallell till Gustav II Adolfs äventyr vid Vittsjö. Mörkret hindrade emellertid svenskarna att förfölja de flyende danskarna, som sökte skydd på Varbergs slott, Hertig Johan och Jesper Kruus återupptogo inte operationerna i Halland efter den vunna segern utan förde redan den 22 februari den svenska hären över gränsen till Kungssäter i Västergötland.
Det blodiga Kalmarkriget, som på båda sidor förts med stor grymhet mot den värnlösa civilbefolkningen och präglats av skövlingar av gårdar och byar avslutades genom freden i Knäred 1613. De danska och svenska fredsunderhandlarna höllo den 18 januari 1613 sitt sista möte på stenbron över Lagaån mellan Ulfsbäck och Knäred. Den 20 januari undertecknades fredstraktaten av sändebuden.

III. Gustav Adolfsminnet.

Vad angår högtidlighållandet av Gustav Adolfsminnet i allmänhet skulle man vilja önska måttlighet och historisk klarsyn av arrangörerna. Bort med det ensidiga förhärligandet av Gustav II Adolf! Bort med den översvallande panegyriken i högtidstalen den 6 november! Ett sant porträtt av en människa präglas av både skuggor och dagrar, mörker och ljus. Det är på tiden att avskriva den fläckfria idealbild som okritiskt skapats av chauvinistiska historieskribenter, och som gärna omhuldas av kyrkan. Gustav II Adolf var som nämnts inget helgon utan en vanlig människa och som sådan utrustad med svagheter, vank och brist. Beträffande högtidlighållandet av Gustav Adolfsminnet i Skåneland den 6 november skulle man vilja säga: Bort med det meningslösa glorifierandet av Gustav II Adolfs krigiska bragder! Låt oss förskonas från talet om att våra förfäder stredo och blödde på hjältekonungens sida, vilket är lögn. Den historiska verkligheten är som vi visat en annan. Invånarna i Skåneland stredo i stället mot Gustav II Adolf, som för dem var en fiende och inkräktare. Sedan 300 år tillbaka hör Skåneland till Sverige, och invånarna äro goda svenskar. Självfallet kunna invånarna i Skåneland också fira minnet av en av Sveriges största konungar och protestantismens främste förkämpe i Europa, men det bör ske med rätt historiskt perspektiv och mot en riktig bakgrund. Gustav Adolfsminnet i Skåneland bör koncentreras kring Gustav II Adolf som företrädare för protestantismens sak och svenskarnas insats i de protestantiska trosbrödernas gemensamma kamp för bevarandet av arvet från Luther, något som är höjt över gränser, och som alla oberoende av historiens växlingar kunna samlas kring. Slutligen bör framhållas, att lojaliteten mot Sverige och försvarsviljan inte står i något som helst samband med vår hållning till Gustav Adolfs-firandet.

1) Beteckningen Skåneland för landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm som utgör ett enhetligt kulturområde med en gemensam historia fram till 1658 har införts av professor Martin Weibull.

2) Införd i Nye Danske Magazin II:2, Köpenhamn l806.

3) Petard = med krut fylld bronscylinder för sprängning av murar och portar, användes första gången i Frankrike 1570.

4) En okänd förf. berättar om händelserna i Kristianopel i en på tyska avfattad "Journal über alles das jenige, so sich in dem so genannten Calmarschen Krige zugetragen", där det heter: "Dieselbe Nacht zwischen 1 und 2 Uhren kam der Printz sus Schweden, Hertzog Gustaf Adolf, mit 2 Fahnen Reuter für Christianopel an, rückte stracks für die Pforte, und gefragt, wer da! antworteten: Freunde und des Königs elgene Diener. Henckten alsfort eine Petarde an die Pforte, sprengten die auf und brachen hinein. Der Capitain darinnen Jens Biörnsen, einer vom Adel aus Halland, wehrte sich mit seinem Schlachtschwerte mannlich, erlegte auch etliche Reuter selbst, ward aber mit seinen beyden Sergeanten niedergeschossen. Der Hertzog hielt mit der einen Fahne aufm Marekte, unterdessen verriehtete die andere Fahne die Plünderung." (övers. "Samma natt mellan klockan 1 och 2 kom prinsen av Sverige, hertig Gustav Adolf med två ryttarfanor till Kristianopel, ryckte strax framför porten, och tillfrågade: Vem där, svarade de: Vänner och konungens egna tjänare. De hängde genast en petard på porten, sprängde upp den och bröto in. Kaptenen därinne Jens Biörnsen, en adelsman från Halland, värjde sig manligt med sitt slagsvärd och fällde själv några ryttare, men blev tillsammans med sina båda sergeanter nedskjuten. Hertigen höll med den ena fanan på torget, under tiden företog den andra fanan plundringen." Holger Rördam, Kildeskrifter, sid. 689.

5) S. Cavallin, Lunds Stifts Herdaminne V, sid. 196.

6) Byxfickan.

7) Danske Magazin 4RIV.

8) Lauritzen, Nya Danske Magazin II:2.

9) I ovannämnda Journal etc. heter det härom, "Der Printz in grosser I.eibesgefahr, fiel ins gebrochen Eyss und Wasser." (Prinsen föll under stor livsfara i en vak.)

10) Anteckningar rörande Danska Kriget 1611 och 1612, uppsatte af någon Dansk undersåte och tryckte efter originalet Anno 1612 i C. G. af Nordin, Handlingar til Uplysning af Svenska Krigs Historien, Stockholm 1787.

11) Lauritzen, Nye Danske Magasin 11:2.

12) Riksregistret.

13) Nye Danske Magazin II:2.

Litteratur. Bengtsson, O. Kristianopel, En vandring genom seklerna. Karlskrona 1953.
Generalstaben, Sveriges Krig 1611-1632 Band I Danska och Ryska Krigen,
Stockholm 1936
Jeppesen og Heltoft, Det Danske Folk, Skildringer af Danmarks Historie.
Köpenhamn 1940.
Larsen, A. Kalmarkrigen. Et Bidrag til de nordiske Rigers Krigshistorie.
Köpenhamn 1889.
Nordin, C. G. Handlingar til Uplysning af Swenska Krigs Historien, Stockholm 1787.
Roberts, M. Gustavus Adolphus, A History of Sweden, Vol. I 1611-26.
I,ondon 1963.
Petri, G. Kungl. Första Livgrenadjärregem. hist. I. Östgötafänikorna t.o.m. 1618. Stockholm 1926.
Stille, A. Gustaf II Adolfs livsfara vid Vittsjö den 11 februari 1612. (Skrifter tillägnade Pehr Eklund.)
Wadén, I. Berättande källor till Calmarkrigets historia. Lund 1936.
Wangö, J. Knäred i gången tid. Malmö 1933.
Weibull, L. Gustaf II Adolfs räddare vid Vittsjö. Scandia 1944. Tidskrift för Historisk Forskning, Band XVI. Årg. 1944, Häfte 1.

Tillbaka till menyn