Helsingborgs Dagblad
Fri Talan 15 augusti 1999
Stenbock gillade inte alls skåningarna
Den senaste tidens polemik i HD om Magnus Stenbock och statyn av densamme har fört
fram både storsvenska nationalister och skånska regionalister på arenan.
Statyn över Stenbock restes 1901 just när de svensk-nationalistiska vindarna
svepte fram med stormstyrka över hela landet.
I dag hade en dylik staty dessbättre aldrig kommit upp. Mycket lite om Stenbock
själv, hans tid i Skåne och det förhållande han och hans svenska här hade
till skåningarna har emellertid förts till torgs i debatten.
Stenbock tillbringade blott tre och ett halvt år i denna genom krig erövrade
landsdel och något större förtroende för landskapets invånare hyste han
faktiskt aldrig. Ett flertal gånger ventilerade han sitt missnöje över skåningarna
och kallade dem opålitliga och lögnaktiga.
Ännu så sent som 1711 omtalar Stenbock dessutom Helsingborg som ett "för
oss (svenskarna) skadeligt näste"! Inför slaget vid Helsingborg 1710 låstes
skånska dragoner, som återvänt hem från Poltava, in på fästningarna i Malmö
och Landskrona. Stenbock litade helt enkelt inte på dem utan var rädd för att
de skulle vägra kämpa på svenskarnas sida mot sina gamla danska landsmän.
I uppställningen inför slaget fanns det blott två mindre enheter som till
namnet anknöt till Skåne, de skånska tre- och fem-männingarna.
Dessa placerades längst ut på den ena flanken i slagordningen och kom aldrig
att spela någon större aktiv roll när helvetet brakade löst.
Däremot väntade större delen av helsingborgarna skuldra vid skuldra med de
danska soldaterna för att försvara sin stad om svenskarna skulle tränga in.
Detta 52 år efter att Skåne förlorats till svenskarna vid Roskildefreden!
Banden mellan skåningar och danskar var tydligen starkare än vad många
sentida svenska historiker försökt inbilla oss.
Efter slaget vid Helsingborg vägrade Stenbock att anfalla staden. Detta har av
vissa storsvenskar tolkats som en humanitär gest av Stenbock, men sanningen är
en helt annan.
Helsingborg var nämligen den första skånska staden som under jubel och med öppna
armar tog emot danskarna när de landsteg vid Råå 1709. Detta mindes Stenbock
när krutröken skingrats efter bataljen och så här låter det i en samtida
rapport till Stockholm: "Som denna staden varit den första som brutit dess
trohetsed emot Kungl. Maj:t och svurit fienden (sin trohet), så har Herr
generalen en chef (Stenbock) intet funnit den staden värd nog att en redlig och
svensk blodsdroppe genom en formell attack utgjutas skulle, utan fast heller
till dess välförtjänta straff låta nu tvinga dem med bomber och glödande
kulor, vilket ock så lyckats...".
Helsingborg fick efteråt sitt, i svenskarnas ögon, välförtjänta straff.
Staden degraderades till ett simpelt fiskeläge och först när
industrirevolutionen kom vid mitten av 1800-talet, reste sig Helsingborg mödosamt
på fötter igen.
En statistisk illustration till stadens ringa ställning kan man finna i en
rapport rörande tillståndet i Sveriges städer 1747. Helsingborg hade detta år
blott 949 personer. Som jämförelse kan nämnas att Malmö samma år hade 3
658, Landskrona 1 216, Ystad 1 400 och Lund 1 633 invånare.
Alla skånska städer led givetvis svårt under de blodiga krigen på 16- och
1700-talen, men Helsingborg drabbades värst och under längst tid. Slutligen
ett par myter om Stenbock som förtjänar att avlivas:
Hans här vid slaget var inga simpla "getapågar" utan en i allra högsta
grad väldrillad armé på 14 000 man, en krigsmaskin med stor stridsvana från
de kontinentala krigsskådeplatserna.
Stenbock "räddade" inte Skåne åt Sverige, utan konsoliderade istället
genom sin seger den svenska överhögheten i det krigserövrade gamla danska
landskapet.
Stenbock var aldrig generalguvernör, blott guvernör. Detta kan avläsas i
Ridderskapets och adelns protokoll från 1710.
Stenbocks "storhet i nederlaget" vilket omtalas på statysockeln i
Helsingborg, refererar till hans fångenskap i Danmark.
Denna storhet bestod kanske i att Stenbock under sin tid som välsituerad fånge
i Köbenhavn ständigt sysselsatte sig med att skicka naiva hatbrev till den
danske kungen, eller kanske i att han under sin fångenskap lekte spion och sände
"hemliga" upplysningar till Stockholm om allt som rörde livet i den
danska huvudstaden - allt skrivet med osynligt bläck.
Om det är detta man vill hylla Magnus Stenbock för i Sundets pärla, så ska
man sannerligen inte gratulera - utan istället be att få kondolera.
Jonny Ambrius
kulturhistoriker, författare