ALF ÅBERG
OCH DEN SKÅNSKA HISTORIESKRIVNINGEN

Denne herres skånska historieskrivning har ända från början utgjort
tändmedel för alla de historiker som redan i inledningen av den akademiska
karriären lärt sig att man bör eftersträva att ge en objektiv bild av det
historiska skeendet. Detta viktiga kriterium är ett anständighetskrav inom
all historisk forskning i ett demokratiskt land. När ett lands historia
börjar tillrättaläggas för att skyla över förfädernas nattsvarta gärningar
hamnar vi farligt nära den typ av historieskrivning som förekommer i
totalitära stater. Gång efter annan har Åberg visat prov på att han är en
historiker som medvetet förtiger för svenskarna obehagliga sanningar. När
dessa sanningar så småningom plockas fram i ljuset av objektiva forskare,
måste denna del av Sveriges historia omvärderas och detta skulle få så pass
vittgående konsekvenser att delar av den svenska krigsmaktens aktiviteter i
Skåneland under 1600-talet utan vidare skulle kunna jämställas med Hitlers
Sonderkommandon (enheter som verkställde etnisk rensning i av tyskarna
härtagna länder) under det andra världskriget.

STORSVENSK SYN

Alf Robert Edvin Åberg föddes den 14 juni 1916 i Helsingborg. 1943 fick han
anställning på Krigsarkivet i Stockholm och året därpå utkom hans första
skrivna alster, vilket betitlades "De svenska fältherrarna under det
trettioåriga kriget". Han doktorerade 1947 på avhandlingen "Indelningen av
rytteriet i Skåne 1658-1700". Trots att Skåne finns med i avhandlingens
titel rör det sig här om skånsk historia ur svenskt perspektiv, tro inget
annat! Allt som därefter skrevs av Åberg fortsatte att uppvisa den
officiella svenska historiesynen. Böcker som "Rutger von Ascheberg" (1950)
och "Snapphanarna" (1951) genomsyras av Åbergs försvar av den svenska
statsapparaten gentemot de opålitliga skåningarna och 1958, i samband med
trehundraårsminnet av freden i Roskilde, utkom "När Skåne blev svenskt". Det
räcker egentligen med att citera slutklämmen av Lars Lönnroths recension av
boken i Dagens Nyheter för att man skall förstå i vilken riktning innehållet
i även denna bok löper: "Slutvinjetten blir den skånska befolkningens
stigande välstånd och upplysning under svenskt välde."

SNAPPHANEHAT

Som en röd tråd genom Åbergs historieskrivning om försvenskningsperioden
löper hans starka antipati mot snapphanarna. Ur de källor som bäst passar
hans syfte framhåller han alltid enbart det negativa som en del av
snapphanarna med all säkerhet orsakade den vanliga allmogen. Det som Åberg
undanhåller läsarna är själva huvudanledningen till snapphanerörelsens
existens, d v s svenskarnas närvaro och deras hänsynslösa härjningar i
provinsen. Snapphanerörelsen hade överhuvud taget aldrig vuxit fram i
Skåneland om provinsen förblivit dansk! "Snapphanarna rekryterades från
skogarnas lösa befolkning och drevs huvudsakligen av sitt begär efter föda
och byte". Så enkelt sammanfattar Åberg den skånska motståndsrörelsens
motivation. Svenskarnas tortyr och bestialiska avrättningar av snapphanarna
förbigår har i stort sett med tysthet. En genomgång av det historiska
källmaterialet ger vid handen att tusentals skånska frihetskämpar plågades
ihjäl av svenskarna på det mest barbariska sätt, men Åberg har bara lyckats
hitta något enstaka fall som han tycker är värt att nämna. Han relaterar
torrt den svenska krigsrättens dom från februari 1679 över friskyttekaptenen
Hans Severin: "att spetsas levande inte invärtes utan mellan rygg och hud
igenom nacken, sedan sattas på pålen, fötterna naglade och händerna
bakbundna under en ny galge med rep om halsen, inte tilldraget. Hans namn
slås på galgen." Åbergs lakoniska kommentar till avrättningen är endast
följande: "För snapphaneanförarna var ju straffet mångdubbelt svårare".

GAMMAL SKÅPMAT

Åbergs senaste bok om Skåne kom 1995 och bär titeln "Kampen om Skåne".
Alstret innehåller ett hopkok av gammal skåpmat från hans tidigare
utgivning. Bokomslaget "pryds" av en vy over Slaget vid Lund där Karl XI
stegrar sin häst över en stupad dansk soldat. Vilken annan illustration som
helst hade varit otänkbar för Åberg vars böcker icke rekommenderas till
någon historiemedveten människa - varken skåning, dansk eller svensk!

Jonny Ambrius

VALDA CITAT UR ÅBERGS BÖCKER

När Skåne blev svenskt:

"Den westfaliska freden år 1648 hade gjort vårt land till en stormakt i
norra Europa." (Kommentar: Vilket land avser Åberg månntro med "vårt" 1648?)

"Skånelandsrörelsen är nu själv historia, ett viktigt men passerat faktum.
Det förefaller numera uppenbart att själva begreppet 'Skåneland' var en
konstruktion. År  1868 utlovade professor Weibull 15 caroliner (myntslaget)
till den som enkelt och populärt kunde skildra Skånelands öden. Ingen
sökande anmälde sig, och ingen skulle varken då eller nu kunnat gå i land
med uppgiften."

Snapphanarna:

"Karl XI bröt inte den pardon som han givit göingebönderna under Johan
Gyllenstiernas edkrävargata, och till och med de som gjort sig skyldiga till
mord på svenska ryttare fick i de flesta fall i lugn och ro stanna kvar på
sina gårdar." (Kommentar: Under sin edkrävarfärd hotade Gyllenstierna med
att hänga var tionde man i den socken som satte sig upp mot den svenska
krigsmakten.)

"Karl XI införde rättssäkerheten men också respekten för den svenska lagen i
den vilda göingebygden."

"När Karl XI i oktober 1676 ryckte fram med sin armé genom nordvästra Skåne
gjorde han snart den smärtsamma upptäckten att han befann sig i ett
fientligt land." (Kommentar: Vad hade Karl XI egentligen väntat sig? Lägg
dessutom märke till Åbergs uttryck "smärtsamma".)

Karoliner:

"En bit av vår viktigaste historia - en bit av vår mest gripande historia.
Det var våra förfäder som stred och förblödde..." (Kommentar: Är det månne
de 20 000 - 30 000 skåningar som tvångsrekryterades till den svenska
krigsmakten för att förblöda för Karl XlI som Åberg här åsyftar?)

"De (skånska bönderna) talade gärna om slaget vid Helsingborg och tyckte att
det var stort att tillhöra ett så tappert folk. Måns Bock blev en skånsk
folkhjälte, och fastän bara ett enda regemente från Skåne var med i striden,
blev slaget vid Helsingborg en seger för den skånska patriotismen."
(Kommentar: Undras vad helsingborgarna sjöng för munter visa när både de och
deras stad efter slaget straffades hårt av svenskarna för att skåningarna
där varit så danskvänliga att de svurit den danske kungen sin trohetsed
redan när han landsteg vid Råå. Den skånska kavalleritrupp som deltog i
slaget var Skånska tre- och femmänningsregementet, men har i svensk
historieskrivning fått beteckningen generalmajor Gyllenstiernas regemente -
ett passande namn!)